Går det att göra retusch på sig själv?
Med jämna mellanrum vaknar jag på fel sida. Ansiktet känns alldeles mosigt, under ögonen finns stora, mörka ringar och linserna vill inte alls passa. Om jag trots detta lyckas ta mig upp, äta frukost och dricka en kopp te (och det känns som att bestiga Mount Everest), så blir nästa steg att släpa mig in till toaletten för att borsta tänderna.
Jag skulle vilja påstå att i den stunden är jag som minst lik en Viktoria’s Secret modell som jag någonsin kan vara (om det nu är dem vi använder för mått av snygghet), och jag kan känna hur hela kroppen känns tyngre av att se min egen reflektion. Självklart har jag fått en finne i pannan också. Häromdagen kom jag på mig själv med att tänka Den tar jag bort i Photoshop senare!
Stopp. Stanna. Ta det där från början.
Som ni kanske vet jobbar jag mycket med barn, både inom dansvärlden och utanför, och får ofta frågan vad jag gör på dagarna. Jag brukar, lättsamt, svara att jag tar bilder och sitter ganska mycket framför datorn. Åh vad roligt med dator, tycker barnen, spelar du några bra spel?. Här någonstans brukar samtalet ta en annan vändning, men till dig som är lite äldre kan jag förklara vad jag egentligen gör.
Jag har alltid älskat att “leka” i ett litet program som heter Photoshop. Det började med att jag fick låna brorsans ritplatta när jag gick på höstadiet och sedan har det utvecklats till ett av mina stora intressen. Kalla det retusch, bildbehandling eller konst – jag tycker det är otroligt roligt och har förmodligen tillbringat fler timmar framför Photoshop än med min kamera i handen. Därför är jag riktigt duktig på det, och en stor del av min inkomst kommer från just bildbehandling.
Don’t bite the hand that feeds you
Samtidigt märker jag hur diskussionen om retusch och redigering av bilder kryper längre och längre ner i åldrarna. Vi väljer vinklar noga, använder alltid filter på instagrambilderna, låter bli att lägga upp bilder för vi vill ju se lika smala ut som -insätt valfritt kändisnamn-. Det måste vara perfekt. Så när efterfrågan på retusch ökar, ökar också antalet utövare. Riktigt dåliga retusch-jobb blir mer och mer synliga, och personer som redigerar med helt fel syn på kvinno- (eller mans-)kroppen får bestämma hur saker och ting ska se ut. Så nu får retuschbranschen som helhet ett dåligt rykte.
Och jag håller med. Det är något som är tokfel när jag inte kan se mig själv i spegeln på morgonen utan att tänka att jag vill redigera mitt ansikte. När barn inte skrattar för att de är rädda för att tänderna ska synas – eller när mamma inte vill vara med på bilden för hon vill gå ner lite i vikt först. Är det inte synd att vi inte klarar av att se på oss själva på samma sätt som vi ser andra?
Retusch/Bildbehandling/Redigering
Allt det där är dåligt och hemskt, men det hindrar inte mig från att vilja rensa upp i bakgrunden på mina bilder, och att ta bort den röda fläcken från min kunds haka. Egentligen tror jag inte att det är retuschen i sig själv som är det stora problemet, utan det faktum att alla inte vet hur mycket som redigeras. Att tro att Julia Roberts alltid ser ut som hon gör på en reklambild är helt enkelt inte sant, men det är svårt att se den lilla ändringen. Dessutom är retusch såpass stigmatiserat att det är svårt att prata om bildbehandlingen som görs.
Här kommer ett exempel
På bilden nedanför har vi Daniela, som jag fotograferade för snart två år sedan. Daniela är väldigt vacker i verkligheten, och på den första bilden ser vi bilden helt utan behandling. Jag som fotograf har satt henne i en lite dum vinkel, så skuggorna som faller gör att hon ser lite mörkare ut under ögonen än hon egentligen är. Väldigt enkel retusch ändrar det här – i det här fallet är detta gjort helt utan att ändra någon form (alltså göra henne smalare/större) och jag har bara jobbat med ljus och färg.
Är det då fel?
Först och främst – självklart ska försöka acceptera hur vi ser ut, och försöka förmedla till andra att det är helt okej att få en dubbelhaka när man pressar ihop ansiktet (ja, detta händer hela tiden). Enligt mig är det också okej att inte vilja ha en finne mitt i pannan på sitt studentkort, och att be om att få den borttagen. Det är också ok att inte vilja ha cirklar under ögonen. Det är upp till varje person att ha en åsikt, men jag har några grundläggande regler för mig själv:
1. Personen på bilden ska fortfarande se ut som sig själv.
2. Jag gör aldrig, aldrig, aldrig retusch på barn.
3. Ärlighet. Prata om bildbehandlingen, visa barn och ungdomar hur vi egentligen ser ut. Kändisar i tidningar är ALLTID retuscherade, redigerade och behandlade utöver det professionella sminket de har på sig – och trots att jag personligen inte har några problem med det, så är det viktigt att förstå skillnaden på foto och verklighet.
Nästan allt är retuscherat idag
Alla produkter i magasin, alla tidningsomslag, nästan hela IKEAs katalog är gjord i 3d numera, alla bilder du ser är noga utvalda för att se ut på ett visst sätt, allt, allt, allt. Var medveten. Ta sedan ditt beslut om vart du tycker gränsen går. Jag har inget svar, inget rätt och fel, och jag bedömer varje situation separat. Men i slutändan, när jag står där framför spegeln på morgonen, så inser jag att om jag bara försöker le lite – så är det leendet som gör att mitt ansikte är snyggt, vackert och JAG, och då känns det alltid bättre. Den där finnen kommer aldrig att förändra det.
Vad tycker du? Är retusch/bildbehandling någonsin okej? Är det mer ok att göra konst, till stor del med hjälp av Photoshop, som Jenny Jacobsson eller Brooke Shaden – än att retuschera/behandla bilder för tidningar? Påverkar vilket ord vi använder?
Jag är nyfiken på att höra era kommentarer!