Widelius Dance Company från Dansstudion I Karlstad och Widelius Dansstudio Kristinehamn

First things first

Jag har precis påbörjat ett fantastiskt samarbete med Viktoria Widelius, en koreograf och företagare som är i det närmaste ett kraftverk när det kommer till dans. Hon driver ett danskompani med tolv tjejer på Dansstudion i Karlstad, startade för ett par år sedan en egen dansstudio i Kristinehamn, och har dessutom danskurser för barn i båda städerna.

Efter i år kommer inte kompaniet se ut som det gjort tidigare. Förmodligen kommer det inte att finnas alls. Det var hos dem jag började som dansfotograf – och det är detta danskompani, Widelius Dance Company, som jag kommer att följa det här sista året. Vad som än händer efteråt, så kändes det som att det är nu eller aldrig – och då är det nu som vi väljer.

Så jag ska alltså följa det här kompaniet i 7-8 månader framöver, för att kunna samanfatta deras sista år i bokform. Förhoppningsvis kan det bli en utställning eller annat material också, men sådant är alltid svårt att bestämma i förväg. Det viktiga är att få vara med under såpass mycket olika situationer att alla inblandade vänjer sig vid min närvaro, och vi kan få de där riktiga ögonblicken.

Vilka ögonblick räknas?

Jag pratade med tjejerna angående detta, och frågade vad de ville att det skulle bli för resultat. Såklart ville alla att det skulle bli bra, de ville se snygga och proffsiga ut, och önskade att de kunde få vara tillfixade någon gång. Ju mer vi pratade, ju fler tankar kom fram. De ville att arbetet bakom skulle synas också. Vi diskuterade tårar och skratt, och kom överens om att allt skulle få vara med – åtminstone skulle jag ta bilden, även om den inte blev med i sista urvalet. De var rörande överens om att det inte skulle kännas kul i det ögonblicket, men att det ändå är en viktig del av vad de gör och upplever.
WDC-V9-058

Så igår hade vi en träning, nummer tre för mig, och en sån situation uppstod. En av tjejerna i gruppen var ledsen och grät. Jag var nog inte riktigt beredd alls. På något sätt hade jag lite glömt hur nära sina egna känslor man är när tonåring, gör något man älskar och samtidigt sätter hög press på sig själv. Missförstå mig rätt – jag är också ung, gör något jag älskar och har hög press på mig själv – men det var annorlunda för några år sedan. Jag hade inte samma skinn på näsan, och var mycket lättare att såra.

Men igår, så hade den här dansaren ont, på riktigt ont, men ville inte sluta dansa eftersom hon inte är en sån som ger upp. Samtidigt gjorde det för ont för att vara med. Det är inte lätt när kroppen och huvudet inte vill samma sak.

Stora stygga fotografen

WDC-V39-020Och jag då? Här sitter jag med min stora kamera och tittar rakt på en ung tjej som nästan går sönder inombords – och då ska jag ta ett kort på henne. Då ska jag föreviga det ögonblicket. Jag väger anledningar för och emot, och kom plötsligt att tänka på en av mina lärare – Anna Von Brömssen.

Hon gjorde ett reportage om en femtionårig kille som hette Sebastian. Han hade tjocktarmscancer och hon följde honom under sin sista tid i livet. Familjen, och Sebastian själv, ville att hon skulle fotografera. De ville att hon skulle vara där. Hon har berättat om hur familjen ringde henne samma morgon som han gått bort, och bad henne komma dit. Hennes jobb var att fotografera – även när det var svårt, tungt, kändes lite fel och var något man nödvändigtvis inte ville göra. Så hon tog de bilder hon behövde, kanske tre stycken, och backade sedan ifrån.

Nu är jag lyckligtvis inte i en situation som är såpass allvarlig – men jag använde mig av samma teknik. Jag tog ett fåtal bilder av situationen, där målet inte var att hänga ut tjejen som var ledsen, utan snarare visa hur det kan se ut i en danssal. Vem som grät, och varför, är helt oviktigt för mig. Situationen som sådan kan de flesta känna igen sig i, och det är det som är det jag söker som fotograf. Dessutom kan jag vara trygg i att veta att det är det här som dansarna vill. Då måste jag ju leverera det som jag lovat.

Dansare är atleter

Jag är otroligt tacksam för att dessa tjejer låter mig komma in och se hela dem. Se vad de gör, försöka förstå vad de känner och går igenom, och för att de låter mig förmedla det till andra. Det är det som gör att jag växer som fotograf. Det är också deras osjälviskhet i detta som gör att andra kan få möjlighet att se vad dans är. Det är personer som dessa som blir inspiration till nya dansare.

Kom ihåg, dansare är atleter. Det ligger otroligt mycket arbete bakom allting de gör, och de förtjänar samma hyllningar som andra idrotter. Det är därför jag gör det här samarbetet – och det är det jag hoppas kunna förmedla.