Om att mötas med öppna armar

När jag gick på gymnasiet var det väldigt vanligt att det kom elever från högstadiet och testade på hur det var att läsa på vår skola. De fick följa med en klass under en vecka och se vad vi gjorde, delta på danslektioner eller spela ut totalt på teaterkurserna. Då har man två val som elev på skolan – antingen ignorerar man dessa yngre människor totalt och fortsätter sitt liv precis som vanligt, eller så tar man emot dem med öppna armar och försöker få dem att känna sig så välkomna som möjligt. Gissa vilken jag valde?

En av de första eleverna som kom var Martina. Hon och jag klickade direkt och spenderade veckan med att dansa i korridorerna, skratta tills tårarna sprutade och förmodligen göra alla runt omkring oss lite trötta i huvudet. Det var helt fantastiskt.

Ingen diskussion ens!

Efter ett – eller var det två? – år kom hon tillbaka och hade valt att läsa på vår skola. Hur glad blev inte jag då? Vi tillbringade många eftermiddagar med blåbärspaj och samma fina samtal och en hel del fotograferingar. När det tillslut blev dags för henne att ta studenten lät jag det inte ens vara en fråga. Jag skulle fotografera henne.

Lyckligtvis var det jag som fick förtroendet, och jag tog med henne ut till Skutberget. Jag älskar dig till månen och tillbaka, min fina extralillasyster, och jag skulle göra vad som helst för att du ska vara lycklig♥