Examensprojektet som kommer från hjärtat

Hösten 2013 gick jag mitt sista år på Fotoskolan Göteborg. Det var tungt, för under hela hösten var det bestämt att vi skulle arbeta med våra examensprojekt, och jag visste fortfarande inte vad jag ville göra. Som alltid var allting motsatser inombords från – jag vill verkligen fotografera dans! till – det är inte tillräckligt konstnärligt att fotografera dans! 

Eftersom jag är som jag är hade jag svårt att inte jämföra mig med mina klasskamrater. De som visste exakt vad de ville göra, utåt sett iallafall, och som hade ett svar på varje fråga handledaren frågade. Jag hade inte det självförtroendet.

Mitt i mellan allt

Efter ett par veckor på min (foto)journalistik-kurs fick jag frågan: Vad är det du vill belysa? Ser du något i samhället du vill prata om, eller visa upp? Jag svarade att jag tycker att människor med mål är intressanta. Processen att nå sitt mål. Unga tjejer som vill någonting, vägen dit, och dualiteten mellan att vilja vara som alla andra och samtidigt vara sig själv. 

Så det var precis det jag gjorde. Jag hittade tjejerna i Leas Gymnastik och fick arbeta med elitgruppen. Tjejer mellan 9-15 år som ville bli duktiga på rytmisk gymnastik. Från början såg jag bara glada tjejer som höll på med sitt intresse men så småningom började jag känna igen de olika personligheterna – och här kan man kanske hävda att jag letade efter speciella ögonblick  – och kunde fånga många av de där stunderna som är “mitt i mellan”. Mellan frustration och framgång. Mellan tårar och skratt. Mellan osäkerhet och trygghet. Mellan barn och tonåring.

En historia om mig själv

Det var svårt. Historien jag valde att berätta blev självklart en reflektion av mig själv. Jag tror att det är svårt att inte ha en del av sig själv i den här sortens foto. Iallafall för mig. Det finns så många olika historier i projekt som detta, och jag tror att någonstans ligger det i betraktarens ögon vad man ser i en situation.

Bilderna jag tog är inte samma som de du skulle ha tagit. Jag ser på bilderna av dessa unga tjejer som försöker hitta sin väg mellan sina egna krav, hårt arbete och att passa in i en grupp. Min handledare såg sig själv i tonåren, medan andra såg en bredare samhällsbild eller utgick från att det här var en hemsk lärares hårda krav.

Sanningen är att alla tjejer i den här gruppen var fantastiska individer. Deras lärare, Lea, är underbar, snäll och disciplinerad och skulle aldrig göra något mot sina elever som skulle skada dem. Hon är som en storasyster för dem alla. Men historien jag vill visa upp finns med i rummet.

För visst känner vi oss alla lite sköra ibland?