Ögonblicksbilder av familjen
Det är förkylningstider och jag har inte lyckats slippa undan den stora supersnuvan i år heller. Eftersom jag inte är i form att träffa folk eller göra något tyngre arbete, så har jag spenderat de senaste dagarna med att sortera bilder, och göra säkerhetskopior av sådant som är värt att spara.
Bland alla bilder jag hittat så är det ögonblicken av min familj som jag värderar högst. Portätt av mina föräldrar, tillfällen då mina bröder ser alldeles knasiga ut, och bilder av min mormor. Jag är så glad över alla bilder jag tagit av min pojkvän när han för första gången fick se Vänern.
Att släppa alla ursäkter
När jag säger att jag är fotograf, så är det vanligaste jag får höra att personen jag pratar med skulle vilja ha bra bilder av sina barn, sina föräldrar, sig själv eller av hela familjen. När jag då frågar vad det är som hindrar, så handlar det ofta om två saker: tid och pengar.
Tid har flera betydelser – mammor säger ofta saker som att ”när jag har gått ner lite i vikt så…” eller ”vi skulle nog behöva klippa oss allihop först..”, eller ”det är så mycket med träningar och jobb just nu”, eller till och med ”det ser inte ut som om det blir roligt väder framöver”.
Fotograferingen som de så gärna vill ha, blir skjuten längre och längre fram i tiden, och eftersom barnen växer så fort missar de chansen till bilderna de tänkt sig från början.
Jag är inte annorlunda
Jag själv gör det här hela tiden. Eftersom jag är fotografen i familjen är jag sällan med på några bilder alls. Till viss del beror det på att jag är obekväm med att inte ha kontroll över bilden, men mest av allt är det precis de där ursäkterna. ”Jag har inte sminkat mig idag”, eller ”kan vi inte ta lite bilder nästa gång, jag skulle vilja gå och gymma lite så att mina armar inte ser så taniga ut” (välkomna in i min värld!).
Jag kan bli så arg på mig själv när jag tittar tillbaka i bildarkiv och det är som att jag inte fanns under en viss period i mitt liv. Varför gör jag så mot mig själv, och mina nära? På samma sätt som jag uppskattar bilderna av dem, måste ju de också uppskatta bilderna av mig?
Investera i en bra fotograf
Om vi går tillbaka till vad jag ofta får höra, så verkar många ha svårt att motivera för sig själva varför de är värda en fotografering. Ofta tänker de att det här skulle jag kunna göra själv och sedan blir fotograferingen aldrig av – och om det blir av så blir det ändå inte riktigt bra. Personen som ansvarar för kameran ser alltid ut som att den sprungit för att hinna fram till bilden, det blir inte riktigt lika avslappnat och det är svårt att få alla att bry sig på samma sätt.
Det är sådär för mig också – jag har planerat många gånger att ta kort på familjen, men det blir aldrig av. Jag vet nämligen att en duktig fotograf skulle få oss att slappna av – inklusive mig! – och kunna ta bilder som jag aldrig kunnat ta själv. Det är värt att investera i sina minnen. Dessutom har jag aldrig någonsin varit med om att en familj ångrat sin fotografering. Att någon, vem som helst, sagt att de önskar ”att de inte tagit de där porträtten” av sina barn.
Jag vill därför erbjuda mini-sessioner under resten av året. En riktigt kort session, 30 minuter, där du får ett fåtal bilder. Det är jättebra för dig som är organiserad, vet vad du vill ha och har ont om tid. Det kanske blir julkort, fotografier till mormor eller bara minnen att spara. Inget tillfälle är för stort eller litet – så länge det passar inom 30 minuter. Jag älskar ju att få leverera bilder och se hur glada ni blir!
Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan, ta en kopp te och försöka vila bort supersnuvan – och kanske sätta ihop en bok med mina finaste familjebilder.
EDIT. Självklart finns mina vanliga lite mer inklusiva paket för den som vill ha en större upplevelse. Kontakta mig genom Prisförfrågan/Kontakt